Vem är den där Caroline?

Jag har fått förfrågan om jag kan skriva ett litet inlägg om mig själv och hur vi hamnade här på ön, det finns ett par liknande inlägg någonstans i arkivet men jag orkar inte leta så här kommer det ett nytt lite djupare;


Vart ska jag börja? Vem är den här bloggande, blivande 4 barns mamman?


Jag är uppvuxen i Botkyrka, söder om Stockholm, min biologiska pappa fanns där till och från under mina tidiga år, han missbrukade och det slutade med att jag var livrädd för honom och vägrade åka dit (innan han gick bort), min mamma där emot fanns alltid vid min sida och gav mig en trygg grund trots det, jag kan inte säga något dåligt om min uppväxt, hon tillsammans med min mormor & morfar gav mig allt jag behövde och mer! 


Min morfar har så länge jag kan minnas arbetat med foton, inte på samma sätt som jag gör idag men där ifrån kommer nog mitt stora intresse! Han var den som köpte min första analoga kamera och uppmuntrade mig till att fota, han gav mig små uppgifter (som att fota vardagssaker) & framkallade alla mina rullar med bilder på allt och ingenting. Det var även där jag fick min första digitala kamera som jag släpade med mig vart jag än gick! Jag älskar att fota, allt, planerade fotograferingar minst lika mycket som spontana foton på barnen som leker.


Jag var väldigt skoltrött redan i slutet på grundskolan men efter mycket om och men så lyckades jag klara alla ämnen och komma in på gymnasiet, det gick dock sämre och slutade med att jag hoppade av under sista året. Då hade jag även träffat Adams pappa & ja sen kom Adam och den historien gick inge vidare (jag tänker inte gå in på det nu men det finns inlägg om det under kategorin ”Bara Caroline”) mitt i allt kaos som kom med det så träffade jag T, han kom att bli ett stort stöd för mig och hjälpte mig massor genom att följa med på förhör, skjutsa till möten och bara lyssna & på den vägen gick det.


Enda sedan jag var liten har jag drömt om att lämna Sverige, USA var stora drömmen, varför vet jag inte.. Men jag har alltid avskytt slask och kyla och där är en liten del till varför jag sitter här idag. Jag hade turen att träffa någon med samma dröm om att bo i ett varmare land, vi landade här den 1 september 2012, då Adrian bara var några månader, ingen av fått jobb här eller liknande utan vi valde bara att ta en lång semester (6 månader närmare bestämt) undertiden som T tog ut föräldraledighet och sedan blev vi kvar, T började jobba, vi hittade ett hus, barnen började i skolan (från 3 år här), vi skaffade hund och allt flöt på.


Nu väntar vi bebis nummer 4 som är beräknad att komma 2 april i år & med det startar en helt ny resa, att vara gravid här borta är inte alls detsamma som i Sverige, läkarbesök, ultraljud osv är upplagt helt annorlunda & jag kan bara gissa på att förlossningen också kommer att bli annorlunda.  Men det är ett äventyr vi ser framemot!


 
Bara Caroline | | 8 kommentarer |

En jobbig del av mitt liv

 
Ett jobbigt inlägg - en jobbig dag..  Den här texten kan vara en aningen svamlig, tankarna tar över & det 
får helt enkelt bli lite som det blir. Skriver mest för min egen skull, bearbetning.. 
 
Jag är tillbaka på en plats jag egentligen tagit mig ifrån, dom här dagarna om året plågar mig, mardrömmar, oroliga nätter och massa tankar.. Spelar tydligen ingen roll vart jag är eller hur lång tid som går. 
Jag vet inte vilken dag som är jobbigast, igår, idag eller imorgon.. och självklart är det lediga dagar också så att jag har alla kidsen hemma att dela mitt tråkiga sinne med, det är bara att hålla masken. 
 
Det handlar om en del av mitt liv jag sällan pratar om, jag ogillar starkt att berätta om allt som hände & har tryckt ner det långt där bak någonstans i tankarna, människan skrämmer mig fortfarande och de flesta mardrömmarna jag har har kopling till det, tyvärr! Jag har kommit så långt att jag vågar gå ut själv när mörkret lagt sig, jag kan fortfarande hoppa till i möten med män på kvällstid och för en kort sekund inbilla mig att jag sätt en helt annan person en den som faktiskt står där.. Jag ÄR en riktig chicken, för lättskrämd många gånger.. Orden "jag kommer alltid att hitta dig" ekar lätt i bakhuvudet allt för ofta.. 
 
Jag bor idag i hus med säkerhetsgrind som endast låses upp med nyckel eller innifrån huset, bytt lås överallt och har alltid hundarna (Athello främst) med mig ut på kvällstid & han vaktar, känner han att jag blir osäker blir han stel som en pinne i väntan på min signal om att allt är okej, han hälsar inte gärna på män när vi är ute ensamma.. Jag trodde aldrig en halvdöv hund skulle kunna bli en vakthund men jodå det kunde han! 
 
Förr skämdes jag, hatade att veta att folk pratade om det, det som jag hade dolt i så många år.. Nu är jag stolt över att jag inatt bestämde mig för att det var nog, väntade tills han somnat för att våga packa ihop det viktigaste och rymma, från min egen lägenhet - mitt fängelse. Största anledningen var blicken i Adams ögon när jag blev slagen den dagen, när han kastades ut ur rummet med dockvagnen.. Och trots del långa vägen från lägenheten till min räddning, starka rädslor och kämpiga steg, rädslan att han skulle vakna och hinna ifatt oss så klarade vi det! Alla rättegångar efteråt - allt har jag tagit mig igenom. Och jag jobbar framåt hela tiden. 
 
Så till alla som lever i ett liknande förhållande - ta steget, ingen annan kan göra det åt er & även om det är många kämpiga år så blir det bättre, allt har sin tid men det går! 
 
Jag tänker idag dela med mig en liiiten liiten del av domen, alla namn utom mitt förnamn är strukna, har bara lämnat första av hans förnamn, ibland första av efternamnet eftersom det används istället på vissa delar.. 
 
 
 
 
Bara Caroline | | 11 kommentarer |

Stora drömmar - liten jag

 

Jag är en riktigt tänkare & det finns så mycket jag vill göra. Världen är full av barn som behöver hjälp och bara den tanken gör ont i mig! Jag önskar jag kunde hjälpa alla..  

 

Jag vill öppna hem för gatubarn där dom kan bo, få utbildning & känna sig trygga tills dom är redo att klara sig själva! Skänka pengar till fattiga familjer så att dom kan ge sina barn utbildning och ett ordentligt hem. Starta insamlingar till fattiga byar över hela värden och skänka så mycket som möjligt för att dom ska kunna klara sig.

 

MEN jag vill inte gå genom någon organisation (där jag inte själv kan se vart allt hamnar). Jag vill se och uppleva, veta att det har gått till det jag tänkt mig & att inget har försvunnit på vägen.

 

Jag vill resa jorden runt och träffa dessa människor, lära mig av dom och förhoppningsvis kunna lära dom något också och jag HOPPAS att jag i alla fall ska kunna göra något (även om det inte blir så mycket som jag önskar) innan jag dör! 

Bara Caroline | | 3 kommentarer |
Upp